En cykeltur vid ett salthav ger livslugn en hel dag, minst. När man kan ta sig friheten att trotsa rädslorna och cykla utan hjälm blir allt så mycket mer spännande också. Lite som att springa fortfort ner för branta backar så man nästan ramlar fast ändå inte.
Idag har jag tänkt på att man kanske skulle trotsa sina ideal lite också, när trotsigheten ändå sitter i. Kanske är det så att det kommer bli ohåriga ben i sommar. Även fast jag tycker himla mycket om när solen skiner genom benfjunen och de liksom vaggar lite mjukt i vinden. Den som lever får se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar