Delad, dubbel.

Hösten rasar för fullt, här kan man vandra i gulröda lövhögar. Imorgon är det Stockholm som är hemmet för natten. helgen. Jag hoppas lugnet bor där, samtidigt som mig.

Man förlorar tid på tankar, tror jag. Som att man ska gå på känsla. Både snabbare och mer sant mot en själv. kanske..

Såhär tidigt i november är luften lätt att andas. Som när man går promenader utan paraply och luftfuktigheten är nästannästan regn. Såna dagar vill jag alltid ha. +8 och småsol. Lite som det är i mitt hjärta.

Tidig höst.

Imorse slog det mig. Att den här hösten har allt förra hösten inte hade. Vettiga studier, gröt, höstförkylning, motivation, långsiktighet och framtidsmod.
Jag blir så glad av att tänka på det. verkligen!

Upphittad.

Jag vill bli bättre på matte
Jag vill våga krama dig
Jag vill ha nya rosa skosnören till mina
rosa skor
Jag vill vara ett mjukt konfettiregn
Jag vill att du ska tycka jag är snygg
Jag vill att mitt självförtroende ska vara
oberoende av vad du tycker om mitt
utseende
Jag vill le mot människor
(fast det känns läskigt)
Jag vill att vi hjälps åt att ta hand om
dom som verkligen behöver bli omhändertagna
Jag vill dansa polska
Jag vill rädda världen
lite
den här staden
lite
Jag vill bjuda dig på varm choklad
och stryka dig över kinden på ett fint
sätt som du tycker om
Jag vill ha gratis kollektivtrafik
Jag vill göra dig glad
Jag vill verkligen göra dig glad

Vakmorgon.

Morgonen är stämsång, fru grå i blåguldig kopp, bomullsgröt kring hjärtat och smatterregn mot fönsterblecket. Jag tycker om lugna timmar, som dessa. Om jag bara vågade gå upp tidigare på morgnarna skulle de nog bli fler, timmarna..

Observation 1:
Mitt hår börjar bli långt och lockigt. Tänk om jag hade vetat det när jag var liten, vilken glädje.

Observation 2:
10 dagar och 23 timmar tills jag börjar mitt nya liv som seriös studentska. Nervositeten kvillrar redan i maggropen och benen.

Värdvärld.

Dagen: fantastisk!
Allt samspelade och gjorde min dag sådär värd. Blandskivan som gjorde mig så glad, kaffesällskapet som var som tigerbalsam, förkylningshonung för själen och jobbdagen som gick fortare än ett fingerknäpp.
tack för allt. lite.

Du har mig.

Att tillbringa nätter med att gräva ner sig i minnen, förlora sig i bildertankarlåtar. livsfarligt. Dock tryggt på något sätt. Att liksom återvända till något som är fast, även om det inte var bestående. Fast egentligen gör det kanske mer skada än nytta, då det blir svårare att leva i något slags nu om man hela tiden flyr bakåt till dåtider.
Jag ska sluta, jag lovar. lite.

Brytningspunkt 2.

Mina spårvagnsresor tar så mycket längre tid nu. Det känns som en hel evighet mellan hem och bort, fast på ett ganska fint vis. Saker hinner hända, många. Och jag hinner läsa. Tänk, jag hade glömttappat känslan av att drunkna i en bok sådär totalt, brutalt.

Mina fingrar vill skriva brev på skrivmaskinen. Men, jag vågar inte skicka dem, är inte säker på adressen (eller är det kanske adressaten jag tvekar inför?). För hur uttrycker man känslor på ett lite lagomt sätt. Är känslor ens lagom?

Jag tappar balansen, som den flyttfågel jag är. Eller så bara lurar jag mig själv att jag är en, för att jag tvingats flytta. Rättfärdiga, du vet.

Brytningspunkt 1.

för, det är inte lätt att vara här och finnas till.

tänker jag och vill gömma mig för omvärlden. Bli ett filtknyte, omhändertas, fråntas ansvar och vuxenhet. Jag vill helst bli avslöjad som en sexåring som låtsats vara tjugotvå och lurats så bra att alla, alla gått på det.

Tillbaka.

Jag blir så glad när jag har såna samtal. Som med han som lyssnar, sådär uppmärksamt. Hans ögon som bekräftar det man säger och liksom ser igenom mig lite. Bruna ögon.
Det var några dagar sen nu, men jag tänker på det ändå.

För övrigt är jag så stolt över min mamma. Hon ska spela klarinett i en förstamajorkester, och jag som inte trodde hon mindes hur man gjorde.

Nyhet.

Fick just en släng av hopplöshet. Hur ska man kunna bestämma sig för saker om alla runt omkring bara ändrar sig? Jag saknar konstans. Snarare än en riktning, tror jag. För, man kan förhålla sig till saker som är fasta, lite på samma sätt hela tiden.
Kontentan - jag hatar föränderlighet, lite.

Strategidiskussion utan svar.

Om man söker en frihet i det man gör, fast samtidigt står i vägen för den själv. Hur ska man göra då? När man inte kan flytta sig. ändra sig. För det är så man är.
Jag är rädd att vanans makt är för stor. Att det är så svårt att ändra saker att man mest blir rädd och lite missklädsamt handlingsförlamad.

Små smulor.

Temat för veckan kan bli promenader. Långa, stärkande. Det fattas bara något välgörande som jakmjölk eller källvatten från Nepal eller så. Det är nästan så jag funderar på att lägga mig på ett gräs i närheten, eller kanske ett berg, och bara vara. lite.

När jag inte kan sova skulle jag gärna ha någon annan fin aktivitet att ägna mig åt. Kakbakning kanske. Sådär så jag blir mästarinna på mandelmusslor eller klenätter eller någon annan hyfsat damig kaka. Välkommen på provsmakning, om sisådär 25-70 år.

Alundaflickan.

Jag tycker om när inspirationen liksom kommer utan att man väntar på den. När den väcker en och vill att man ska virka ett armband, skriva ett brev med flygande ord eller vika papperstranor.

Det är på vissa platser sånt händer. på platser med fin utsikt, tror jag. eller där man känner sig trygg. Jag tänker mig att jag vill bo på ett sånt ställe. Med en balkong med blomlådor där jag ska ha pelargonsticklingar om våren och en korgstol med blomprickig dyna och tid för virkning. och papperstranevikning.

Sol - gul.

När jag vaknar och solen silar in genom persiennerna och gör världen mjukt randig. Då känner jag att saker kan hända, bli bra. Det är då jag inte behöver komplimanger och ryggklappar för att våga. Lite av min favoritstund i livet. Bortsett från stunderna med solkaffe på ribbade trästolar mot gulputsade söderväggar. Då finns det tid för tänk. känn.

Intensiv omvårdnad.

Det är nästan skrämmande hur tillfredställande det kan vara att stressa. Att liksom bara inte hinna stanna upp och tänka, utan mer fortsätta på rutin.
Och, som igår, när jag faktiskt var ledig så kändes det mycket prestationsartat. Att ta vara på den lilla ledigheten på absolut bästa sätt. Men jag tycker ändå att jag lyckades. Storstädning, lite tentaläsande och sen en lagom stor mängd alkohol och sällskap på kvällen.
Sån helg kommer jag inte ha på länge..

Click, click, click.

När jag inte sover, tänker jag. Jag tänker att jag kanske borde prova en ny stad. ett nytt liv. Men, samtidigt undrar jag hur det skulle gå, hur jag skulle hinnavågaprova. Då slår mitt hjärta fort, men inte hårt utan mer tickande. Sådär som ett fickur. är det sunt?

Uppstrukturering av känslor.

Min nya tanke är att jag inte ska bli så upprörd över saker. för då finns det liksom ingen trilskenhet kvar till de riktigt upprörande sakerna.

Småsaker:
- Glömd plånbok på köksbordet
- Gruskorn på golvet i köket när jag kokar morgonte
- Märken i saker jag tycker om (min sekretär..)

Storsaker:
- Längtan till något annat
- Bitterhet över orättvisa
- Saknad efter någon slags tid som flytt

Sekreteriat.

Ännu en sekretär. Jag är lite kär. Men dock har den blivit liksom ganska förstörd de här senaste dagarna (sen igår..) med ett jack i ena sidan och en ring efter en klantigt ställd temugg, på skivan. Yes, pepp!

Annars: studiecirkeln i Det Andra Könet är smått fantastisk. Jag är verkligen glad över att ha börjat läsa denna feministiska tegelsten.

Latnivaara, Stensele.

Dagen till ära klär jag mig i fiskartröja och lyssnar på folkmusik med sopransaxofonsolon. Jag känner mig nästan som att jag bor på landet, kanske i Norrland. En liten kopp kokkaffe skulle sitta som foten i raggsockan.

Sen borde det städas och så, men det lämnar jag därhän för att istället läsa min nya kärleksbok, Simone och jag, av Åsa Moberg. Den tar tag i en och vill inte alls släppa. Det tycker jag om.