Tillbaka.

Jag blir så glad när jag har såna samtal. Som med han som lyssnar, sådär uppmärksamt. Hans ögon som bekräftar det man säger och liksom ser igenom mig lite. Bruna ögon.
Det var några dagar sen nu, men jag tänker på det ändå.

För övrigt är jag så stolt över min mamma. Hon ska spela klarinett i en förstamajorkester, och jag som inte trodde hon mindes hur man gjorde.

Nyhet.

Fick just en släng av hopplöshet. Hur ska man kunna bestämma sig för saker om alla runt omkring bara ändrar sig? Jag saknar konstans. Snarare än en riktning, tror jag. För, man kan förhålla sig till saker som är fasta, lite på samma sätt hela tiden.
Kontentan - jag hatar föränderlighet, lite.

Strategidiskussion utan svar.

Om man söker en frihet i det man gör, fast samtidigt står i vägen för den själv. Hur ska man göra då? När man inte kan flytta sig. ändra sig. För det är så man är.
Jag är rädd att vanans makt är för stor. Att det är så svårt att ändra saker att man mest blir rädd och lite missklädsamt handlingsförlamad.