Mina spårvagnsresor tar så mycket längre tid nu. Det känns som en hel evighet mellan hem och bort, fast på ett ganska fint vis. Saker hinner hända, många. Och jag hinner läsa. Tänk, jag hade glömttappat känslan av att drunkna i en bok sådär totalt, brutalt.
Mina fingrar vill skriva brev på skrivmaskinen. Men, jag vågar inte skicka dem, är inte säker på adressen (eller är det kanske adressaten jag tvekar inför?). För hur uttrycker man känslor på ett lite lagomt sätt. Är känslor ens lagom?
Jag tappar balansen, som den flyttfågel jag är. Eller så bara lurar jag mig själv att jag är en, för att jag tvingats flytta. Rättfärdiga, du vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar