Att tillbringa nätter med att gräva ner sig i minnen, förlora sig i bildertankarlåtar. livsfarligt. Dock tryggt på något sätt. Att liksom återvända till något som är fast, även om det inte var bestående. Fast egentligen gör det kanske mer skada än nytta, då det blir svårare att leva i något slags nu om man hela tiden flyr bakåt till dåtider.
Jag ska sluta, jag lovar. lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Att sakna minnen, kräva minnen till liv, är en aning galet men någonting som ändå inträffar. Värsta är att man kan göra det flera år efteråt.
Skicka en kommentar